Mitt i livet...när är det?
Ett besök nere hos mor & far i Västmanland.
Det går fort nu!
Min cancersjuka far har kämpat i 5 år mot/med sin sjukdom. Vi har räknat ut honom flera gånger men till allas glädje har han rest på sig och kommit tillbaka.
Dagsformen i dag består mest av att få sova.
Han orkar inte/vill inte äta just någonting och detta bidrar ju till att kroppen sliter ännu mer utav alla starka mediciner han tar.
Han har varit en kämpe!
Just nu känns det som om han lämnat in, han är för trött för att orka vilja vara med.
Undrar hur det känns inombords?
Vår fina älskade Allan❤️
Tacksam över att ha fått några timmar med honom och mamma!
Börjar se att slutet närmar sig och vi pratar om döden.
Den möter oss alla och jag ber att pappa ska få ett snällt och smärtfritt möte när det är dags.
Ber om kraft till mamma som gör pappa sällskap på resan. Det är hon som vårdar, det är hon som sköter, det är hon som försöker få honom att äta, det är hon som sliter, det är hon som tröstar, det är hon som peppar, det är hon som sköter ALLT!